Det är tre huvudtyper av masugnar som brukar beskrivas i äldre litteratur. Det handlar om den Gamla Svenska Masugnen, den Tyska Masugnen och den Franska/Vallonska Masugnen.
Det handlar mycket om en tidslinje för dessa ugnar där vi först, från 1100-talet och fram till 1400-talet, tillverkade tackjärn i den Gamla Svenska masugnen för att sedan förädla tackjärnet till smidbart järn eller stål i färskningshärdar. Produkten från denna typ av färskningshärd var osmundar. Den Svenska masugnen är en relativt enkel och billig variant som passade för en liten gruppering av bönder som också skulle tillverka järn.
Senare kom det som kallas för den Tyska masugnen som var en rejäl förbättring både vad det gäller storlek, produktivitet och hållbarhet, Parallellt med den skedde också en förändring av färskningsprocessen som ökade i storlek, förbättrade produktiviteten och gav en klart förbättrad produktkvalitet på i form och i egenskaper. Tysksmidet infördes och stångjärnet blev huvudprodukten. Denna typ av masugn krävde betydligt mer kapital för att både byggas och skötas så nu började specialiseringen att bli mer uppenbar.
Den sista varianten, den Franska masugnen, är den som kom lite senare, troligtvis i samband med Vallonernas påverkan på svensk järnindustri under sent 1500-tal. Här kommer också en färskningsform som blivit väldigt tydligt kopplat till svensk kvalitet och det är vallonsmidet.
I kommande inlägg ska jag publicera vad som är skrivet under 1700-talet och sedan försöka koppla det till modern metallurgi som kan göra att vi lyckas tillverka tackjärn i hyttan i Norberg som vi sedan kan färska till smidbart järn i form av osmundar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar